179. Att öppna sitt inre seende

Hur öppnar man sitt inre seende?

Öppnandet kan säkert ske på många olika sätt. Jag kan endast berätta om mina egna erfarenheter. Min första "öppnare till ett inre seende" skedde mycket oväntat under en resa till Malta 2014. Historien följer nedan:

En dag skulle vi besöka en plats med två olika tempelruiner. Det ena templet, Mnajdra, hade enligt vår guide feminina energier. Templet Hagar Qim däremot sades ha maskulina energier.

Före resan dit mediterade vi inom temat manligt och kvinnligt. I meditationen upplevde jag först ett sandstensfärgat tempel med rundade former. Rummet jag såg var ovalt med välvda väggar och tak. Det silade in ljus genom springor högt upp i väggarna och i taket. Så försökte jag att se ett manligt tempel. Det var svårt att få någon bild, men efter en stund såg jag två höga, raka stenväggar med ett mellanrum där ljuset strilade in uppifrån.

Efter frukosten åkte vi buss diagonalt över ön. Malta är en liten ö, så snart var vi framme på platsen där de två templen fanns. Vi gick först nerför en backe mot havet, till templet som påstås ha feminina energier.

När vi kom fram till byggnaden kände jag mig besviken. Väggarna var inte så höga som jag hade sett i meditationen och det fanns inget tak heller.

"Visst ja, det är ju en ruin", mindes jag sedan.

Jag tryckte händerna mot de höga stenblocken vid ingången. När jag blundade såg jag otydliga bilder av sandstensfärgade rundade väggar. Bilderna bleknade sakta bort och inga nya framträdde.

I stället gick jag ut ur den delen av templet och uppför en trappa. Därifrån såg jag ner i ett taklöst rum som vi besökare inte fick gå in i, kanske på grund av rasrisken.

Det pirrade i hela kroppen och kändes som ett starkt kraftfält på platsen där jag stod. Jag blundade för att känna kraften bättre. Då såg jag plötsligt suddiga bilder av långa tunnlar. Det var många tunnlar som gick åt olika håll.

Så upplevde jag en superklar bild. Det var som om jag deltog i en filmsekvens. Jag stod högt uppe, på en lång balkong eller loftgång. Till höger om mig såg jag flera tunnlar som försvann in i berget. Nedanför mig fanns ett litet torg.

Torget var belagt med små stenar i ett vackert mönster. Mitt på torget fanns en damm som fångade mitt intresse. Den hade formen av en kvadrat med avrundade hörn. Jag funderade på hur dammen var konstruerad. Hur hade man fått till stenarna i en så mjuk och vacker linje från torget och ner till vattenspegeln? Var det kanske en brunn eller en källa och ingen damm? Bilden bleknade bort, antagligen för att jag tänkte och inte längre var i nuet. Eller var allt inbillning?

På Malta finns inget ytligt vatten, men kanske fanns det under marken, funderade jag. Jag frågade vår guide och han bekräftade att man vet att det funnits kanaler med vatten under templen. Däremot vet man inte hur det såg ut.

Egen fundering: Vad var det som hände? Varifrån och varför kom dessa bilder från templet Mnajdra upp i mitt inre? Kan stenar i byggnader verkligen lagra energier eller minnen och sedan ge ut dem till människor tusentals år efteråt? Det lät otroligt tyckte jag, trots att vår guide påstod just det. Eller hade jag själv levt på Malta i ett annat liv för länge sedan och upplevt platserna i verkligheten? Och därför återupplevde dem när jag kom tillbaks dit? Det lät    (i mina dåvarande öron) lika konstigt :)

En glimt från Atlantis

I en annan "filmsekvens" som jag upplevde under veckan såg jag mig själv gå i en underjordisk tunnel. Jag hade en lång klänning på mig och gick barfota på sanden i tunnelns botten. Det kändes som om jag var på väg hem. Snart såg jag ett svagt ljus från mynningen av tunneln och skyndade på stegen.

När jag kom närmare öppningen såg jag en stad på en ö i det oroliga havet utanför. De höga husen glittrade som om de var av kristall. Ön med den lilla staden sjönk snabbt ner i vattnet. Det kändes som om en stor vass tagg av sorg skar rakt in i hjärtat. Som om jag höll på att förlora det viktigaste jag hade. I samma ögonblick märkte jag att vattnet steg upp över fötterna och smalbenen. Jag vände och sprang snabbt tillbaks in i tunneln. När filmsekvensen bleknade bort snyftade jag ännu av sorg.

Långt senare förstod jag att staden inte sjönk i havet, utan det var vattnet som steg. Kanske på grund av en tsunami? Kanske var det en del av Atlantis som jag såg sjunka? Vår guide hade berättat om kristallstäderna som enligt sägen ska finnas på havets botten utanför Malta.

Sanat Kumara om Atlantis 

Kjerstin: Jag vill fråga om Atlantis, sedan väljer du själv om du vill svara. Kanske det inte passar här, men jag är nyfiken.

Var Malta en del av, eller var det rent av Atlantis centrum? Var Atlantis från början oerhört mycket större så det täckte hela Medelhavet? Vissa tror att Atlantis fanns i Grekland, där öar och städer blivit förstörda av vulkanutbrott och tsunamis. Platon skrev ner en gammal muntligt berättad historia om en tsunami mellan Marocko och Spanien som dränkte kristallstäder i havet. Har alla rätt?

Historien om Atlantis undergång, har den något samband med de tre syndafloderna? Jag har fått för mig att det står om tre syndafloder i bibeln, men jag har inte själv läst bibeln. Jag tänker att filmfrekvensen som jag såg från tunneln, visade hur de sista resterna av Atlantis kristallstäder sjönk i havet. Att det i så fall var den tredje och sista flodvågen. Var det så?

Sanat Kumara/Vivamus:

De flesta av er som levde under Lemuriens blomstringstid valde sedan att förflytta er till Atlantis, eftersom ert livsmål är utveckling. Lemurien stagnerade i utveckling på grund av den kvinnliga energins övervikt så allt fler av er valde Atlantis. Ni hade allt där, i Kristallstäderna. Intim kontakt med er Moder Jord och Universum, stora kunskaper och förmågor. Ni skapade er egen verklighet genom att manifestera det ni önskade. Kommunikation skedde telepatiskt, liksom ni kunde kommunicera obehindrat med djuren och, faktiskt, hela naturen och dess olika väsen.

Atlantis var i början oerhört stort och hängde samman med Lemurien, som låg längre söderut. Atlantis omfattade Atlanten och Medelhavet och därmed är svaret på dina frågor ja. "Flodvågorna" var tre. Den första skiljde Lemurien och Atlantis åt genom att landmassor genom jordbävningar och tsunamis hamnade i havet. Av den andra flodvågen förminskades Atlantis rejält. Malta blev då navet/centrum med en övärld runt omkring. Maktkampen blev än större av olika anledningar och Atlantis era tog slut genom den tredje flodvågen.

Kontakten med den andliga världen och till stor del med Moder Jord bröts då, för mer än 10.000 år sedan. Makt och girighet tog till stor del över, vilket gjorde att energin sjönk. Urbefolkningar jorden runt behöll sina kunskaper, men motarbetades. Genom årtusendena har många försökt att föra fram sanningen, men har stoppats på olika sätt. Sanningen har förvanskats och vänts mot de upplysta.

Nu är tiden mogen för kunskapen att återvända. Lärdomarnas tid är över och ni håller på att förändra/återskapa Jorden. Gaia, den vackraste blå planeten i universum blir vad den är ämnad att bli; en fredens, ljusets och kärlekens boning. Ni har gjort ett fantastiskt arbete genom årtusendena, genom att under många, många liv i mörker och kamp samla kunskaper som ni nu kan ta med er när jorden höjs till Högre Sfärer.

Jag beundrar och högaktar er styrka och ert mod. Er Broder Sanat Kumara

Litteratur som jag läste

Aloisio Francis Xavier, An Alternative Handbook to the Maltese Temples, 2012

Aliosio Francis Xavier, The age of Magic and Wisdom, 2013 Pilgrims Process

Stjerna Mariana, Agartha – Jordens inre värld, 2010 Solrosens Förlag AB