182. Tempelriddare

C:a 2015 såg jag en teaterföreställning med bl.a. några scener om korsriddare eller tempelriddare. De scenerna påverkade mitt inre så till den grad att jag fick magknip och nästan bajsade på mig :)

Senare såg jag, i mitt inre, "minnesfilmer" från ett liv som korsriddare i Skottland. Jag såg också filmen "Da Vinci-koden" många gånger och besökte något år senare även Roslin i Skottland där slutscenerna i den filmen utspelas.

Först de senaste åren, inte minst genom Hans Oreheims bok Tempelriddaren (bild nedan) har jag till fullo förstått den milsvida skillnaden mellan tempelriddare och frimurare. Vad jag såg i mina "inre filmer" det var tempelriddare/korsriddare och inte frimurare...

Resan till Skottland

Nedan följer berättelsen om min resa till Roslin (fritt klippt och klistrat ur Uppdrag Jorden)

Väl i Roslin tog vi in på det äldsta värdshuset, nära Rosslyn Chapell. Släkten St Clair, som numera heter Sinclair äger än i dag både kapellet och slottet i Roslin. Intill kapellet finns i dag en modern byggnad med museum, utställningar och café.

Familjen behöver få in pengar för att renovera och underhålla det unika kapellet som började byggas 1446. I mitten av 1500-talet, under reformationstiden, stod kapellet övergivet och förbjudet att användas under många år.

Med spänning hängde jag på låset vid kapellet, passerade entrén och skyndade mig in. Tak och väggar var ofattbart rikt utsmyckade, inte med guld eller silver som i många kyrkor, utan genom fantastiskt detaljrika uthuggningar i sten. Motiven verkade hämtade från jordens alla hörn och olika religioner.

Med slutsekvensen från Da Vinci koden i minnet var jag extra intresserad av den lilla kryptan. Jag kände inte av Graalen i någon form där nere, trots de starka energierna. (Jag tänker mig mer Graalen som hemligheten om den starka, men av bl.a. religionen förtryckta kvinnan.) Nere i kryptan fanns, till höger om ett litet altare, något som liknade ett tvättställ. I botten på den väggfasta lilla hon som var uthuggen av sten, fanns ett litet hål och runt hålet en enkel ros. När jag såg på rosen snurrade det i pannan. Tyvärr kunde jag inte stå där länge eftersom det fanns många besökare.

Ett stenkast från kapellet finns det gamla slottet Rosslyn Castle. Det är byggt av rödaktig sten, huggen ur berget vid floden Esk som rinner strax intill. En dag när vi var där regnade det och stenarna på vägen över vallgraven glittrade i rosarött. Stora delar av slottet var en ruin, men släkten Sinclair använder den oskadade delen som sommarställe. I puben under vårt hotellrum hade vi sett en målning av det pampiga slottet från dess storhetstid (nedan).

När min (dåvarande) man och jag besökte slottet första gången och gick igenom ett valv ner mot floden sade jag plötsligt utan att tänka:

"Här red vi ut med hästarna och här nere finns en bro över floden. Vi red över här när vi skulle till London eller till vänner som bodde på andra sidan Esk".

Min arme man tittade medlidsamt på mig, speciellt när vi inte hittade bron. Men ett kort stycke västerut fanns en liten kulle och javisst, där var brofästet. Bron fanns inte kvar längre. Jag studsade upp och ner av upphetsning över upptäckten. Antagligen var också vattenståndet högre på den tiden och kanske floden inte hade ätit sig så långt ner i marken. Nu var flodfåran djup.

Utanför slottet fanns en gammal handpump och en uråldrig vattenho av sten. "Där brukade vi vattna hästarna när vi besökte våra riddarvänner i Hagtornsslottet", tänkte jag. Jag upplevde en stark känsla av broderskap och sammanhållning. Jag tänkte på min vän Margot som också varit riddare och mailade henne foton från slottet med omgivningar. Hon bekräftade att det kändes mycket bekant. Det var i Hagtornsslottet hon hade bott som korsriddare.

En morgon i Roslin vaknade jag tidigt. Jag passade på att maila min vän David för att berätta om mina upplevelser och märkliga minnen som även innefattade honom. Jag tänkte först sätta mig i fåtöljen vid fotändan av sängen, men blev kvar sittande i sängen med surfplattan i knät. Jag skrev till David om det röda slottet, floden Esk och Rosslyn Chapell. Och om William St Clair, som hade varit byggherre för kapellet. När jag hade skrivit klart hörde jag en väldig smäll. Den stora tunga spegeln ovanför fåtöljen hade åkt i golvet, så jag var glad att jag satt i sängen! Den kraftiga järnspiken hade åkt ut ur väggen...

Väl hemma i Sverige igen gick det lägligt nog en tv-serie om medeltida riddare i Storbritannien. En kväll när min man och jag såg på serien hördes tydliga steg i trappan och även i hallen utanför vardagsrummet.

"Det är sir William", sade jag till min man som såg frågande ut. För mig kändes både händelsen med spegeln och besöket hemma som en bekräftelse på att David och jag verkligen hade varit korsriddare tillsammans i Roslin.

Långt senare när jag funderade över korsriddartiden, blev jag visad en filmsekvens. Vi var en grupp korsriddare som hade åkt båt över engelska kanalen. Jag såg oss sedan rida söderut på en lång ås. David och jag som var fanbärare red först i ledet och de andra red bakom, två och två. Plötsligt blev vi anfallna av många män och det blev ett väldigt tumult. Så såg jag uppifrån hur de överlevande riddarna lade de döda, däribland mig och David, över de tomma hästryggarna. Så red de långsamt tillbaks igen, från samma håll som vi hade kommit. Trots den misslyckade expeditionen och vår död, så upplevde jag ljus och kärlek när filmen bleknade bort.

I shopen vid Rosslyn Chapell hade jag köpt en tunn bok späckad med information om både kapellet och korsriddarna. Jag letade fram den och läste att år 1330 hade bröderna William och John St Clair, tillsammans med andra korsriddare, fått ett uppdrag. De skulle föra hjärtat från den döde kungen Robert Bruce till en kyrka i Jerusalem, för att det skulle förvaras där. De kom dock inte så långt innan morerna anföll dem. Morerna blev så imponerade av de skotska riddarnas mod att de lät dem återvända hem med både de döda och med kungens hjärta, står det i boken.

Flera andra vänner till mig, både gamla och nya, har varit korsriddare i Roslin eller haft andra uppgifter i kretsen av dem. Det verkar som om själsfamiljer ofta följs åt, att vi möter samma personer i flera liv och då prövar på olika roller.

"Jag fick en stark känsla av att de skotska korsriddarna hade som uppgift att föra vidare en andlig kunskap.

En natt fick jag se en sekvens från ett stort krig. Jag satt till häst med svärd i handen. En enkel rustning och hjälm hade jag på mig och en sköld som skydd. Pilar ven i luften och svärden klingade. Det var dammigt och mycket oväsen. Jag högg med svärdet för att döda så många jag kunde. Jag slogs för rättvisan och jag slogs för min kung. När striden var slut fick jag se platsen uppifrån. Det var tyst nu. På slagfältet låg döda och skadade hästar i blodpölar, ibland med män fastklämda under sig. Döda män låg i högar här och där.

Jag kände en stor sorg i hjärtat och grät över hur vi människor dödar varandra, dödar våra bröder och systrar för att vi anser att just vi har rätt. Starka skuldkänslor upplevde jag också över att dödat människor. Jag hade skadat Davids högra arm och säkerligen dödat honom, eller så hade vi dödat varandra. När jag googlade på bilder av slaget vid Hastings såg det ut precis som det jag hade sett. David vet att han deltagit i slaget vid Hastings (1066) för Vilhelm II, alltså på fransmännens/normandernas sida och jag slogs för Englands kung Harald.

Ett krig har inga vinnare, bara förlorare. Tänk att vi nästan tusen år senare fortsätter att döda varandra.

Jag är övertygad om att vi alla på jorden har prövat på att döda och även blivit dödade. Mänskligheten har prövat färdigt all världens roller nu och vi går med stormsteg mot ljusare tider. Tider då var och en får hjälp att minnas vad den behöver från sina olika roller och därmed få insikt och kunskap. Det vi inte behöver får vi hjälp att släppa. Vi alla bestämmer tillsammans vilken värld vi vill leva i. Vi, folket har makten att förändra världen.

                         TILL INLÄGG 183: FUNDERINGAR