205. Det är vägen som är målet
DET ÄR VÄGEN SOM ÄR MÅLET
De orden "dök upp" i mitt inre en dag. En sådan dag då jag "inte fick någonting konkret gjort", tyckte jag. Orden fick mig att minnas att JAG SJÄLV hade valt just mina föräldrar för att få de upplevelser som jag behövde ha i detta liv. För att kunna utvecklas maximalt och bearbeta/transformera gammalt även från tidigare inkarnationer och därmed kunna bli fri från allt gammalt. Med andra ord, det var bara att gilla läget och inse att jag valt vägen själv...
Orden "DET ÄR VÄGEN SOM ÄR MÅLET" fick mig att minnas den vackra skinn-inbundna bok med dikter av Karin Boye, som jag fick av kollegor och föräldrar när jag avslutade ett vikariat i en underbar förskola.
Det kändes som om jag bland Karins dikter kunde finna något intressant på detta tema. Följande dikter talade till mitt hjärta, kanske även till ditt?
Du ska tacka
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
Där du inga fotspår
har att lita på.
Du ska tacka dina gudar,
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.
Det som hela världen dömer
Reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,
vann sin egen själ.
Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.
Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.
Karin Boye 1924
I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr
Karin Boye 1927
Jag vill möta...
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
Karin Boye 1927
