75. Tillit är temat
TILLIT
Ur en pappersbunt kom en dikt.
Nu i denna tid känns den verkligen passande, tycker jag. Dikten / "språket" nedan är skrivet av Rudolf Steiner. Minns jag rätt så förutspådde han att tiden runt år 2000 skulle bli en orolig period på jorden, med bl.a. översvämningar och jordbävningar. Han var medial och kunde troligen se det stora skifte som skulle komma och som vi i dag är mitt uppe i.
Många av Rudolf Steiners otaliga arbeten inom vitt skilda områden var en förberedelse för oss som lever i denna tid, tror jag utan att ha läst mycket av honom :) Steiners "Mysterie-drama" såg jag, eller rättare sagt upplevde en stor del av, för några år sedan. Det påverkade mig mycket starkt, både känslomässigt och rent fysiskt. Jag både grät utan att veta varför och fick springa på toa på grund av magknip. Efter att ha sett flera delar av dramat, uppdelat under tre dagar och kvällar kände jag mig, oväntat, både euforiskt glad och fri.
Tillit
Vad som än kommer
vad som än må hända
nästa timme, nästa dag
också om det är mig obekant
kan jag inte ändra det genom fruktan
Jag väntar på det med fullkomligaste
inre själslugn, lik havets stiltje i sinnet.
Genom ängslan och fruktan hämmar
vi vår utveckling; genom fruktans
och ängslans vågor tillbakavisar vi det,
som vill komma in i våra själar ur framtiden.
Tillit till det, som man kallar den
gudomliga visheten i händelserna,
i vissheten om, att det som skall komma,
måste ske och att det i någon riktning
borde ha sina goda verkningar.
Att framkalla denna stämning i ord
i känslor, i dèer, det är tillitens stämning,
som borde bli till bön.
Att leva med rent förtroende, utan
säkerhet för tillvaron, med förtroende
till den alltid närvarande hjälpen
från den andliga världen.
Sannerligen, på annat sätt går det
inte i dag om inte modet skall svikta.
Av Rudolf Steiner
Talgoxe är vad jag förstår en vanlig fågel. När jag var barn var fåglarna och inte minst talgoxarna på vårt landställe mina bästa vänner. Jag trodde dock tills jag kunde läsa själv att de hette tall-joxar. De satt ofta i tallar. När pappa skruvade med något sade han ofta att han fixade - joxade lät som samma sak tyckte jag. Alltså satt de i tallar och fixade med saker...
Talgoxarna gav mig en känsla av trygghet. En vårvinterdag satt jag still länge, länge med mat i handen. Kanske var det en ostbit eller ett solrosfrö? Då kom faktiskt en talgoxe till slut och åt ur handen. De små fötterna kittlade i handflatan och jag var lycklig. På vintern fanns inte min andra favorit bofinken. Den tyckte att det var för kallt och hade flyttat, sade de vuxna :) de glömde säga att den skulle komma tillbaks på våren...
De senaste åren, under min djupa bearbetning av gammalt, har talgoxar dykt upp många gånger under mina promenader. Ofta när jag varit orolig, stressad, eller funderat på något. Ibland har en liten sötnos följt mig en bit, genom att flyga från träd till träd utefter stigen jag gått på. Sedan sommaren som snokar ständigt dök upp framför mig läser jag i "Djurens språk" av Carina Solöga Högman när olika djur sökt kontakt med mig, fysiskt eller när de dykt upp i en stark dröm.
I Solögas bok står att läsa om talgoxen:
"Känn tillit. Det du gör är fullkomligt rätt. Min gåva till dig är att ha förtroende för dig själv och det du gör. Med andra ord - du kan slappna av. Du är på helt rätt spår."
Budskapet från talgoxen har hjälpt mig många gånger att skifta mina tankar till mer positiva, i vetskap om att "allt blir bättre".
